Igår kom kramperna tillbaka. Jaga läkare per telefon, in till lasarettet, ny medicin, massa frågetecken, allt ska vi föräldrar hålla koll på och tjata om.
Orken tog slut och jag bara lät gråten komma. Ville inte längre hålla tillbaka. Blev liten i min mammas famn.
Livet känns fruktansvärt orättvist. Samma morgon oroade jag mig över min onda rygg, gladdes åt att jag lyckats låta bli att bita på naglarna i två veckor, längtade efter nästa bad i havet och funderade på vad jag skulle bjuda på till lunch.
Nu är det återigen väntan, oro och sorg. Men lillan är - så otroligt! - på topphumör, så glad har hon inte varit sen innan sjukdomen bröt ut, hon ger ögonkontakt, riktigt söker vår uppmärksamhet på ett sätt som överraskat oss! Igår kväll somnade hon i min famn, medan jag nynnade för henne sträckte hon upp handen till mitt ansikte och lät den vila där.Som tröst?
Givetvis kan hon inte förstå allt, men nog vet hon att vi är ledsna. Samtidigt gör hon mig så glad som ingen annan kan. Älskade lilla flicka.
Och jag skäms över att jag sörjer, sörjer att hon inte är det friska barn vi förutsatte att vi skulle få. Skäms så otroligt för den tanken trots att jag älskar henne mer än livet.
Vill ringa K, prata med någon som förstår, men jag är rädd för att jag inte ska orka hålla tillbaka gråten då.
1 kommentar:
käraste ANnika, vad ska du hålla tillbaka gråten för? Det är väl bra om du får dela sorg med nån?
Hemskt ledsen att läsa dessa jobbiga nyheter, du vet att vi är här! /PIa
Skicka en kommentar