måndag 26 juli

känner en enorm ilska idag; ilska mot folk som kastar bort relationer, som inte finns där för sina barn, som klagar och gnäller och tycker synd om sig själva och inte ser att den enda som är skyldig är de själva.
Faaaaaaaaaaaaaan heller att jag ska omge mig med sån skit längre.
Jag ska visa tacksamhet och vara ödmjuk inför livet så länge det pågår. Ösa kärlek över min dotter som är det finaste som finns, och över min man som gett mig denna skatt.

Inget mer finns att ångra om man hänger sig åt att leva livet medan det pågår. Och det måste finnas sorg och smärta likaväl som det finns glädje och ljus.

Jag ska från och med denna dag ärligt kliva av min höga häst och ta vara på mina spillror.

Lördag 24 juli

Det regnar och det regnar. Ganska skönt så länge man slipper vara ute...? Värmeböljan är kanske över nu. Igår kväll eldade Peter i vedspisen, det blev kanske lite för mycket värme men luften kändes bättre i huset i natt.
Natten, ja. Elin hade "bara" tre kramper under natten och sov däremellan ganska bra. Jag lyckades också sova hyfsat, men hade mot morgonen svårt att somna om. Jag låg och tänkte på allt och ingenting, försökte låta bli. Hade diazepamklysman på nattduksbordet och hoppades innerligt slippa använda den. Och det slapp jag.

Just nu sitter jag och förströr mig på internet medan badrummet är upptaget. Har plockat i ordning lite hemma eftersom S och C kommer över på fika i eftermiddag. Funderar på att lägga mig en stund, men Elin har sovit en bra stund så då vaknar hon säkert lagom till jag lägger mig...

Funderar nästan oavbrutet på hur jag, vi, ska gå vidare och hitta tillbaka till varandra. Kan vi det? Jag vill inte vara en av de som gett upp. Vi har något bra, vi borde kämpa. JAG BORDE KÄMPA.

Fredag 23 juli

Så otroligt trött, vi är båda trötta och tar ut all skit på varann. Hittar inget stopp på det trots att det sista jag vill är att slå in kilar i vår redan så påfrestade relation. Det är ju vi som ska hålla ihop, som ska gå starka tillsammans, men det funkar verkligen inte alls just nu.
Elin har trots höjning av sabrilexen inte blivit bättre ännu. Väntar, hoppas och försöker fokusera på att allt ska ordna sig.

Idag har det regnat hela dagen, välbehövligt och skönt. Luften har varit jobbig och värmen alldeles för tung. Min bil har pajat, vet inte vad som är fel. Peter är besviken över ett jobb han sökte men inte fick. och jag försöker bara hålla ut så det blir en ny dag.

torsdag 22 juli

Det har varit turbulent sen jag skrev sist.
Elin fick tillbaka kramperna förra fredagen; alltså idag snart en vecka sedan. Det blev mycket rörigt ett tag, orkar inte skriva allt, men vi fick träffa E:s nya läkare som är barnneurolog och hon drog igång en ordentlig utredning. Sabrilexen höjdes, eftersom dosen blivit för låg i och med att Elin vuxit och lagt på sig vikt, dessutom fick hon börja med ytterligare en medicin, Topamac (Topimax).
Idag har hon fortfarande kramper men mår förutom det bra. Fortsätter göra framsteg varje dag, jollrar, tar och ger kontakt, har god aptit och dricker bra. Hon är dock mycket trött, vilket kan bero på många orsaker - medicinerna, värmen m m. Hon vaknar ofta på nätterna och då har hon oftast kramper, men när de ebbat ut somnar hon om fort igen. Det tar hon igen på dagen också.

Det är sjukt varmt ute och de senaste dagarna har vi faktiskt hållt oss inomhus, jag har inte orkat vara ute. Städade igår och passade på att sova en stund tillsammans med min lilla stumpa. =)

Lördag 17 juli

Igår kom kramperna tillbaka. Jaga läkare per telefon, in till lasarettet, ny medicin, massa frågetecken, allt ska vi föräldrar hålla koll på och tjata om.
Orken tog slut och jag bara lät gråten komma. Ville inte längre hålla tillbaka. Blev liten i min mammas famn.
Livet känns fruktansvärt orättvist. Samma morgon oroade jag mig över min onda rygg, gladdes åt att jag lyckats låta bli att bita på naglarna i två veckor, längtade efter nästa bad i havet och funderade på vad jag skulle bjuda på till lunch.
Nu är det återigen väntan, oro och sorg. Men lillan är - så otroligt! - på topphumör, så glad har hon inte varit sen innan sjukdomen bröt ut, hon ger ögonkontakt, riktigt söker vår uppmärksamhet på ett sätt som överraskat oss! Igår kväll somnade hon i min famn, medan jag nynnade för henne sträckte hon upp handen till mitt ansikte och lät den vila där.Som tröst?
Givetvis kan hon inte förstå allt, men nog vet hon att vi är ledsna. Samtidigt gör hon mig så glad som ingen annan kan. Älskade lilla flicka.

Och jag skäms över att jag sörjer, sörjer att hon inte är det friska barn vi förutsatte att vi skulle få. Skäms så otroligt för den tanken trots att jag älskar henne mer än livet.

Vill ringa K, prata med någon som förstår, men jag är rädd för att jag inte ska orka hålla tillbaka gråten då.

Tisdag 13 juli

Värmebölja!!!!!

Snart en vecka har passerat med RIKTIG sommarvärme. Vi snackar inga mesiga 20 grader, nej det har passerat 30 och fortsatt. Det har slagit hårt mot nattsömn och ibland även humöret. I dagarna tre har vi badat; lördag och söndag blev det träsket. Elin tog sitt första dopp och gillade det stort! =D Vattnet var sådär ljumt så det knappt märks att man flyttar sig ner i vattnet. Underbart!
Igår, måndag, åkte vi längre för ett bad i Vitviken (Gothem). Det var såååååå skönt i vattnet så inte ens jag kunde fega. Jag och Peter fick till och med bada tillsammans, eftersom familjen e-v var där och erbjöd barnpassning. Elin fick inte bada där, fanns ingen skugga och jag är väldigt rädd om hennes hud. Kör inte heller med solkräm, bäst med tunna kläder och skugga för bebisar helt enkelt.
Efter badet svängde vi in på en loppis, där jag fyndade kläder till Elin - hela 8 fina sommarplagg! - samt 3 ugnsformar och en jättefin picknickväska som jag ska ha sygrejer och tygspill i. Allt för 80 spänn...! B)

Jag börjar få en gyllenbrun nyans, väldigt ovanligt för mig. Men fult är det inte.
Idag ska jag försöka göra så lite som möjligt för värmen tar verkligen på krafterna!
Puss

Tisdag 6 juli

Jag svänger otroligt, ser jag. Dagarna som gått känns långt borta så fort de passerat och när jag inte upplever positiva saker går jag snabbt in i mig själv och blir ledsen. Helgen har bjudit på så mycket god energi, härliga upplevelser och fina människor och då är sjukdom och tårar långt borta.

På söndagen blev vi plötsligt attackerade av en bisvärm. De fanns i båda skorstenarna, hundratals svärmande bin, det lät som om hela huset vibrerade. De kom ner i huset, vi fick panik, jag var dum och blev stucken. Vi tog Elin och flydde, tursamt nog skulle vi precis bli hämtade av pappa så vi hann plocka med oss lite grejer och dra. Det var otäckt; vi vågade inte sova i huset den natten. Nästa dag när Peter åkte hem var bina borta lika plötsligt som de kommit.
Förmodligen har det blivit för många bin i något samhälle, kanske det i boängen, och då svärmar bina. Otroligt otäckt att så plötsligt ha dem i huset, vi var livrädda främst för Elins skull.
Jag klarade mig utan någon allergisk reaktion, men ont som fan gjorde det!

Idag har jag tagit mig an städningen här hemma. Det behövdes verkligen; jag hade dessutom blivit röd i solen igår så det var inte svårt att hålla sig inne. Vädret passade på att bli molnigt och blåsigt också...
Ringde folktandvården och kollade om de tar emot nya patienter (Visby), det gjorde de inte för tillfället utan man fick sätta upp sig i kö och kallelsen kommer i såna fall till hösten.
Jag satte upp mig och hoppas det inte tar för lång tid, jag är orolig för en visdomstand som verkar trasig och jag skulle vilja bli av med den. Får försöka kolla om någon privat kan ha plats, men jag tror det kan vara svårt det med. Och dyrt.
HU!

I morgon ska vi med Elin till lassis och göra eeg igen. hoppas hoppas att det blivit någon förbättring, och att undersökningen går smidigt och bra som det gjort de senaste gångerna.

Godnatt

Torsdag 1 juli

En sån dag då allt känns hårt, tungt, fel, orättvist. Inget riktigt lindrar och jag är avundsjuk på alla föräldrar som oroar sig för vanliga bebisproblem. Tycker synd om mig själv, skäms, mår ännu sämre. Och runtomkring pågår livet. Jag sitter fast idag.

Nyss var vi en vanlig familj. Jag vet inte - ännu inte - hur jag ska förhålla mig till det, till allt, något. Kan jag inte bara vara här och nu? Slippa vara rädd.

Lillan, jag bär dig