Idag är jag säker på att jag ser små tecken, tecken på att det vänder. Men när man är på botten finns det bara en väg och det är upp.
Elins Synachtendos trappades ner igår, intervallet är förlängt till tre dagar också. Och det verkar som om hennes obehag minskat lite lite. Kanylen i hennes högerhand - som nästan suttit tre veckor - togs ur och hon blev mycket nöjd över att kunna stoppa handen i munnen, röra lite på fingrarna. I morse kändes även hennes vänsterhand mindre stel, jag hjälpte henne sträcka på fingrarna och öppna handen. Igår kväll fick hon bada ordentligt också och det verkade hon tycka var ganska skönt. Hon störs inte lika mycket av blöjbyte, medicin osv idag heller och det tar jag som ett tecken på att hon mår lite bättre.
Idag ska mina föräldrar hjälpa mig så jag kan storhandla, vi har slut på det mesta i matväg (utom korv och ost ;) ) och har inte vågat handla hem en massa än ifall vi skulle behöva vara på sjukhus igen, men nu känns det stabilt nog. Nån gång måste man släppa oron lite.
Elins farfar har varit här över helgen och det ha verkligen varit till stor hjälp, både psykiskt och rent praktiskt. Han höll oss sällskap på dagvården igår också och Peter har kunnat åka iväg och jobba lite. Elin fick även genomgå en skiktröntgen ( CT ) igår som gav ett bra resultat; man kunde inte se något onormalt där. SKÖNT!
I morgon är det dags för EEG igen. Hoppas på en minskning av hypsarytmin, men framförallt att det går lika bra med själva undersökningen som det gjort hittills.
Nu ska jag göra oss klara för avfärd till stan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar