Tisdag 2 augusti

Det är otroligt vad snabbt det kan svänga i ett litet barns utveckling. Hela förra veckan var ett känslomässigt kaos när Elin plötsligt var så helt olik sig. Och plötsligt, lika snabbt som det kom, verkar det vara över. Såhär i efterhand kan jag tydligt se att det var en "fas" som handlade om att hon blivit varse att mamma (mest mamma) och pappa kan försvinna. Att gå ut ur rummet och lämna henne själv - gallskrik. Sätta ner henne på golvet - gallskrik. Sitta i egen stol och äta - gallskrik. Lägga sig i sängen för att sova - gallskrik, tårar och andnöd.
Inget fungerade liksom och vi stod helt handfallna, var till och med vid doktorn med henne för att utesluta att hon var sjuk. Allt var så konstigt för vi har ju världens nöjdaste, gladaste unge.
Doktorn gav mig rådet att avleda och hitta på saker utanför hemmet, rucka lite på vardagen. Och det tog jag verkligen till mig. Det bästa var att det funkade ju!
Nu är vi tillbaka i normala gängor igen, och livet känns plötsligt så grymt mycket lättare när man kan gå på toa utan att behöva lyssna på Elin som tappar andan av gråt utanför. Eller bara det att kunna lägga henne i sin egen säng på kvällen.

Som förälder får man lära sig nya gränser för maktlöshet och förtvivlan, men också uppleva den största glädjen och kärleken som finns. Och det var inte bara snack, det har jag fattat nu alla ni som tjatade. =)