Det har varit så jobbigt.
I fredags packade jag min väska och var beredd att dra; slippa hela eländet. Ville inte men kände att det just då var det enda jag kunde göra. Så mycket smärta; tårar; orden forsade plötsligt fram och jag antar att vi båda bestämde där och då att fortsätta kämpa. Släppa alla oförrätter och bara låta det vara som det är just nu. i behöver varandra så mycket. Älskar.
Det ska vara så, vi ska vara en familj.
Tog time-out från artighet och "borde". Läkte tillsammans och det gick att andas igen. Glädjen bor mitt i sorgen, livet pågår och det är bara att välja om man vill vara med.
2 kommentarer:
vad ni har det tungt, jag vill så gärna hjälpa! Vill du att jag ska lyssna så snälla ring!! Kram!!!Pia
Det är en prövning ni går igenom. En gigantisk sådan. Ni kommer komma ut jättestarka och enade ut ur det här. Tänk positivt. Kommunicera. Dela med er av era rädslor till varandra. Då minskar de och försvinner. Önskar er acceptans, förlåtelse, frid, hälsa, lycka och tonvis med kärlek. Jag tror att det är Elins uppgift att utmana er och att växa tillsammans i det ni går igenom känslomässigt.
Hjärtliga kramar och tankar till er. JAG TROR PÅ ER! /Katharina
Skicka en kommentar